Ordet Khaybar är hebreisk och betyder fästning och barriär. 120 km norr om staden Medina levde judar i en liten by där invånarna levde på några stabila fästningar och därigenom kommer namnet Khaybar. Byn innehöll jordbruklig jord, fruktbara palmdungar och rinnande vattenkällor, samt sju stadiga fästningar som var och en av dem benämndes för något särskilt. De mest kända av dem var fästningarna Na’em och Qamos.

Det råder delade meningar om antalet människor som bodde i varje fästning. Vissa beräknar dem vara tjugotusen(1) , vissa andra tiotusen(2)  och en del uppskattar dem vara fyratusen. Det obestridliga är att judarna var betydlig mer än muslimerna, då muslimernas antal beräknas vara omkring ettusenfyrahundra eller ettusensexhundra personer.

Under den sjunde Hijreh gick muslimerna med Profetens(S) order mot Khaybar. Efter en eller två dagars marsch var de framme nära Khaybar och i närheten av de ovannämnda fästningarna tältade de. Däremellan kom de i kontakt med fienderna. På morgonen när invånarna i Khaybars byn vaknade, såg dem muslimerna i närheten av sig själva.

Khaybars befolkning låste sig inne i fästningarna så fort de skådade den islamiska divisionen. Profeten(S) och hans(S) följeslagare omringade fästningarna i tjugofem dagar. Profeten(S) gav flaggan en dag till ’Umar och en annan dag till Abu Bakr och beordrade dem att inta fästningarna i Khaybar. Dock, förutom att de misslyckades genomföra detta, blev de skrämda och flydde när de fick syn på de judiska slagskämparna särskilt en kämpare vid namnet Marhab Khaybari(3).  

Angående deras flyg säger Ibn Abi Al-Hadid att:
”Vad jag än glömmer så kan inte jag glömma hur de två personerna flydde fastän de var medvetna att det räknas som en synd under krigens gång(4).”  

Andra befälhavare gick också för att ockupera fästningarna, men även de blev invalidiserade mot de judiska slagskämparnas försvar och vände sig tillbaka utan att utföra något. Eftersom de avsända befälhavarna vände tillbaka en och en utan något resultat och muslimerna hade börjat tappa modet, sa Profeten(S): ”Imorgon skall jag ge flaggan till någon som Gud och Hans Profet älskar honom och han älskar också Gud och Profeten. Han är den som alltid anfaller och aldrig rymmer. Han kommer inte vända tillbaka förrän Gud, genom honom, intar Khaybars fästningarna(5).”

Alla förvånades över vad Profeten(S) sade och undrar vem denne kunde vara som imorgon skulle besegra?

Varje person tolkade Profetens(S) ord på något sätt, och vissa trodde att Profeten(S) syftade dem med sitt tal. Ingen trodde att Profeten(S) menade endast Ali med sina ord. De kanske skulle kunna ursäktas för sin uppfattning och iakttagelse, eftersom Ali(A) hade ont i ögonen och ingen kunde tro att lösningen skulle vara i hans händer.  

När morgondagen kom frågade Profeten(S): ”Var är Ali?”

De svarade honom(S) att han har ont i ögonen. Han sa: ”kalla honom hit”. En av muslimerna gick in i tälten och meddelade Ali(A) Profetens(S) order. Ali(A) reste sig genast upp och snabbade sig till Profeten(S). Profeten(S) frågade om hans hälsa och han svarade att han hade huvudvärk och även en stor smärta i ögonen som hade påverkat hans syn. Profeten(S) tog honom i sin famn och gnuggade från sin lyckobringande saliv på Alis(A) ögon och det medförde att alla hans smärtor försvann och han fick aldrig mer i sitt liv ögon-  eller huvudvärk(6).

Hesan Ibn Thabet Ansari säger angående detta: ”Ali hade under den dagen ögonvärk och sökte efter ett botemedel för det, men han hittade inget. Guds Profet botade honom med sin saliv, med detta lovande är den som botades och gynnsam är den som botade som sade; idag ger jag flaggan till den modige som älskar Profeten. Han älskar min Herre och Gud älskar också honom och genom honom kommer Gud att inta de stabila fästningarna. Därmed valde han(S) Ali bland alla andra och kallade honom för sin minister och broder.”

Efter att Alis(A) ögon hade läkt sig sade Profeten(S): ”O Ali, våra befälhavare kunde inte genomföra något och fästningarna fortfarande inte har ockuperats. Denna svåra sak kommer inte att lösas förutom genom dina kunniga hände.”

Ali(A) frågade hur länge han skulle kriga?
Profeten(S) sade: ”Tills de vittnar till Gud och Hans sändebuds”.
Ali(A) gick, som en stark lejon vilken går mot sin jakt modigt utan att bekymra sig över något, ända fram till fästningarnas väggar. Han la ner flaggan på marken och gjorde redo sina slagskämpare för kriget. Däremellan kom en grupp av Khaybars modiga slagskämpare ut och ett svårt slag påbörjades. Ali(A) med några attack fick dem att fly och vända sig tillbaka till fästningarna. Ali(A) följde efter dem och ville ta sig in i fästningen men fästningens ledare, som var känd för sin modighet och hade namnet Hareth, ville hindra Ali(A) från att ta sig in i fästningen, men med ett svärdslag från Ali(A) dog han. Vid den tidpunkten, den mest kände och modige bland Khaybars slagskämparna som kallades för Marham Kheybari och vilken var broder till Hareth, kom ut för att döda Ali(A).

Marhab var en märkvärdig kämpe eftersom han bar två brynjor, och två svärd på ryggen, förutom flertal turbaner på huvudet, bar han på en hjälm av stål och han hade lagt en sten på hjälmens stång för att hindra från svärdens träff på hans bena.

Mellan han och Ali(A) växlades två slag och Islams hjältes kraftiga hand slog Marhab med svärdet på hans ben så pass kraftfull att även om han hade täkt sig med så mycket, lyckades Ali(A) ta igenom sitt svärd alla dessa hinder och Alis "Thulfaqar" (Imam Alis(A) berömda tvåuddiga svärd) klöv hans ben enda ner till käken. Marhab ramlade ner på golvet och muslimerna började ropa ut Guds namn, medan judarna var sorgsen.

Efter att Marhab hade dödats, sprang en annan kämpare, nämligen Yaser broder till de två förra kämpen, ut från fästningen för att kriga mot Ali. Han var lika modig och stark som sina bröder, men Ali(A) lyckades döda honom med ett enda slag. Judarna stängde fästningens dörr och gömde sig inne i fästningen.

Ali(A) tog sönder fästningens dörr med sin oerhörda och obeskrivliga kraft och slängde dörren några meter längre bort. På det viset intogs, den mest stabila och kända fästningarna i Khaybar, nämligen Na’em och Qamos, genom Alis(A) skickliga händer.

Sheikh Mofid anför till Abdullah Jadali som säger: ”Jag hörde från troendes mästare, Ali(A), som sade; när jag tog sönder Khaybars dörr brukade jag det som en sköld och krigade mot judarna tills Gud förödmjukade dem och besegrade mig över dem. Sedan la jag den på en vallgraven, som fanns runt om fästningen, för att muslimerna skulle lättare kunna ta sig in i Khaybar. Vid vändningen kunde inte sjuttio personer av kraftfulla muslimska männen lyfta upp den.”.

En poet har en dikt om detta som har följande betydelse:
Denna man [Ali(A)] lyfte upp den stora och tunga Khaybardörren med den kraften som Gud hade skänkt honom.
Han lyfte upp den stora dörren, som var lika tung som bergen Qamos, medan muslimerna och Khaybars invånare skådade detta.
Han slängde ifrån sig dörren och för att ta tillbaka den behövde man sjuttio starka män och dessa sjuttio personer la tillbaka dörren på sin plats efter att ha kämpat och plågats en massa(7). 

Alis(A) strävan i Khaybar slaget, intagandet av fästningarna, dödandet av fiendernas modiga kämpare och särskilt lyftandet av fästningens dörr var av de otroligt ovanliga handlingarna som Imamen utförde. Ingen har kunnat genomföra något liknande och det har därför skrivits många poesier om de ovannämnda händelserna.

När Khaybar slaget tog slut och Profeten(S) kompromissade med judarna, gav Fadak också upp.

Vid återvändningen till Medina, tog muslimerna också hand om en del judiska stammar som hade blivit rebeller. Även de blev lydiga och på detta sätt blev muslimerna bekväma från judarnas uppror och staden Median kunde då vara i lugn- och trygghet. 

  1. Ya’qobis historia.
  2.Halabis historia.
  3.Irshad Mofid, vol. 1, Del 2, kap. 16 – Tabaris historia och andra böcker.
  4.Den första poesin av Qasaed Sab’ Al-’alawiyat (poesi samling).
  5.Irshad Mofid, s. 21, Zakhaer Al-‘Aqabi s. 72, Kefayat Al-Talib s. 98, Yanabi’ Al-Mavadah s. 48, Asad Al-qaba, vol. 4, s. 28.
  6.Zakaer Al-’aqabi, s. 73. Det kanske är för många svårt att acceptera, men idag är det bevisat att mirakel sker genom innerliga och gömda makt. Människan kan genom detta bota alla sina sjukdomar utan något botemedel. Innehavandet av denna egenskap hos Profeten(S) är då inte så märkligt.
   7.Irshad Mofid, vol. 1, Del 2, Kap. 31.